Tomrummet och veligheten

I fjol våras fick jag ett ryck och grävde den stora rabatten som delar trädgården i två delar. Då lämnade jag kvar en rönnspirea försedd med en rotbarriär eftersom den ändå var etablerad och stor i en i övrigt kal trädgård. I våras ångrade jag mig eftersom det är ett monster och dessutom har jag utvecklat en aversion mot rönnspireor. Den fick respass.

Den stora berberisen som stod intill spirean var snedväxt på ett sätt som skulle ta årtionden att få rätsida på så för ett tag sedan kapade jag den jäms med backen för att ge den omstart. Och den startar om.

Så till saken. Nu har jag en massa rabatt och ingen plan. Desto mer velighet har jag dock. Ska jag verkligen ha en så flytande och formlös rabatt mitt i trädgården eller ska jag lägga om den? Ska jag plantera ett träd här eller hålla mig till lägre buskar och perenner?

När det gäller formlösheten har jag funderingar på att låta linjen från häcken fortsätta utmed garagegaveln. Kanske till och med en häck. Å andra sidan är utrymmet utmed garagegaveln ett skuggigt sorgebarn. Jag skulle vilja ha en arbetsbänk med hyllor där men samtidigt är det en plats jag passerar flera gånger om dagen och då vill jag inte gå genom en röra.

Ungefär så vajar mina funderingar fram och tillbaka. Ena stunden den ena – andra stunden det andra. Så plötsligt en dag gör jag bara nåt.

Ska jag vara snäll mot mig själv kan jag säga att min trädgård växer fram organiskt. Ska jag vara ärlig växer den planlöst.