Ryggbrytande mersmak


Så mallig blev jag av att ha besegrat de två stubbarna i tomthörnet att jag därefter grävde och spettade upp en stubbe som stod i gräsmattan. Det var som att dra ut en gigantisk tand. Och sedan tog jag den sista stubben.

Stubbarna i Dårskapens trädgård är historia.

Övervunnet hinder

Borttagna stubbar

För ett eller två år sedan satte jag motorsågen i stubbarna ute vid vägen och de var otäckt färska inuti. Sedan dess har jag tittat snett på dem och stundtals förtvivlat. Idag stod jag där igen, för gud vet vilken gång i ordningen, och glodde på dem och tänkte på hur tusan jag ska få tag på en entreprenör som kan dra upp dem. Sedan tänkte jag på priset och gick och hämtade verktyg.

Och döm av min förvåning när jag insåg att de kanske inte satt så hårt ändå. En timmes hårt (slägga och spett) arbete senare var de uppe. De hade helt klart ruttnat en hel del sedan jag var på dem förra gången.

Detta innebär att hindret för häckens fullbordan är undanröjt. Och jag är en gladare trädgårdsägare.

 

Häck med hinder

Avenbokshäcken utmed trädgårdens norrsida är på plats. Ett stort aber är att längst ut mot vägen finns två stora stubbar. De ser murkna ut men inuti är de fortfarande stenhårda. Jag kan helt enkelt inte plantera häck där. Ännu vet jag inte hur jag ska göra.

Det som började som ett enkelt häckdike formligen exploderade i arbete. Under häcken finns nu ett dräneringsrör som fångar upp det ytvatten som kommer från grannens tomt.

Det leds ner i en tunna där jag har ställt en dränkbar pump som forslar bort vattnet. Konstruktionen har redan gjort marken framför huset betydligt torrare, men det är så klart inte den perfekta lösningen.

Förhoppningen är att jag ska kunna ansluta tunnan till det kommunala dagvattensystemet. Förhoppningen är så klart att kunna dränera framför huset också. Men, förhoppningar, som sagt.