Tomrummet och veligheten

I fjol våras fick jag ett ryck och grävde den stora rabatten som delar trädgården i två delar. Då lämnade jag kvar en rönnspirea försedd med en rotbarriär eftersom den ändå var etablerad och stor i en i övrigt kal trädgård. I våras ångrade jag mig eftersom det är ett monster och dessutom har jag utvecklat en aversion mot rönnspireor. Den fick respass.

Den stora berberisen som stod intill spirean var snedväxt på ett sätt som skulle ta årtionden att få rätsida på så för ett tag sedan kapade jag den jäms med backen för att ge den omstart. Och den startar om.

Så till saken. Nu har jag en massa rabatt och ingen plan. Desto mer velighet har jag dock. Ska jag verkligen ha en så flytande och formlös rabatt mitt i trädgården eller ska jag lägga om den? Ska jag plantera ett träd här eller hålla mig till lägre buskar och perenner?

När det gäller formlösheten har jag funderingar på att låta linjen från häcken fortsätta utmed garagegaveln. Kanske till och med en häck. Å andra sidan är utrymmet utmed garagegaveln ett skuggigt sorgebarn. Jag skulle vilja ha en arbetsbänk med hyllor där men samtidigt är det en plats jag passerar flera gånger om dagen och då vill jag inte gå genom en röra.

Ungefär så vajar mina funderingar fram och tillbaka. Ena stunden den ena – andra stunden det andra. Så plötsligt en dag gör jag bara nåt.

Ska jag vara snäll mot mig själv kan jag säga att min trädgård växer fram organiskt. Ska jag vara ärlig växer den planlöst.

Rabatt fångad i flykten

stora rabatten

Redan från början visste jag att jag ville ha en rabatt där de döda cypresserna står. Men därifrån till att verkligen ta tag i projektet – som för all del inte kan kallas litet – kräver en startsträcka. Särskilt som det finns så mycket annat som borde göras först.

Men jag fann en ursäkt: under träden och på platsen för den i fjol uppgrävda rönnspirean var det hyfsat ogräsfritt och det vore ju dumt att låta det gro igen när jag visste vad jag ville. Som ett viloprojekt, alltså när jag hade fastnat i något annat och behövde ställtid, grävde jag fram den här rabatten. I ärlighetens namn var det inte så svårt. Jorden är mest sand och eftersom det inte var så mycket ogräs var det inte heller så mycket att rensa bort. Idag tog jag det sista.

Men det är nu den stora våndan börjar: innehållet. Det här är mitt livs första perennrabatt och den kommer att dominera trädgården. Det får alltså helst inte bli fel – i alla fall inte när det handlar om stommen. I träden ska alpklematis klättra. Mina New Dawn visade sig ju vara sjuka. I mitten ska det också finnas bergsbambu, Jumbo tänker jag mig, och Miscanthus. När det sedan kommer till de lägre växterna vacklar jag. Samtidigt intalar jag mig att just de inte brådskar. Det är stommen jag vill få på plats.

Sedan återstår en hel hög andra frågor. Som: Vad tusan använder jag som avskiljare? Och: Ska jag betala en faslig massa pengar för att lyfta dit en riktigt stor sten?

På liv och död, det är detta.