Liket lever

Olivskott

I somras plockade Konsum Värmland in en otrolig mängd olivträd. Någon måste ha råkat skriva en nolla för mycket i beställningen så att kanske hundra plantor blev tusen (jag har inte en blek om hur många de var – bara att det var pallvis där krukorna i ett intrikat sätt staplades på höjden). Jag såg dem och förundrades och tänkte att det var för dyrt för ett träd som kräver övervintring inne. Sedan sänktes priset. Och sänktes. Och sänktes. När ett träd kostade en tjuga slog jag till.
Men med sina två och en halv meter det var ett alldeles för högt träd så jag satte brutalt sekatören i stammen och kvar fanns en pinne på knappt en meter. Sedan stod den där i skuggan av kornellen vid landen och bara stod. Ibland trillade den omkull, men mer än så var det inte. Egentligen hade jag gett upp hoppet men slängde ändå in den i källaren eftersom det finns plats. Och så igår råkade jag se något litet och grönt på pinnen. Ett skott.
Jag känner mig lite som Noa här i novembermörkret.