Varde fröljus

sabord

Armaturen kommer från jobbet där alla byttes i ett svep, oavsett om de fungerade eller inte. Och eftersom nästan alla fungerade försåg jag mig med en. Nu har den kommit upp vid söderfönstret (som är solskymt halva dagen) i köket. En rottränare med 28 fack sådde jag chilifrö i. Knoghall, så klart, och Habanero, Naga jolokia och en namnlös sort från Ecuador. Ingen utom Knoghall är garanterat sortäkta. Jag vet inte ens varför jag envisas – men jag fick ju dem.

Dessutom sådde jag magnoliafröna som har legat i kylen sedan i höstas. Och frö från vingnöt och tulpanträd. Och tersonkärnor från Linnés Hammarby (läs här om trädet jag plockade dem på). Och även detta är väl lite fåfängt, men nu provar jag, i alla fall.

Knoghall säkrad

Knoghallsfrö

Egentligen är ju Knoghall en meningslös chilisort: endast brännande het och ingen särskild smak. Men det är min chilisort nu och eftersom jag inte kom för mig att ta sortäkta frö fick jag gå till en kamrat och hämta en frukt.
Dessutom har jag ju några plantor i källaren.

Tårgasattack

I alla fall var det inte långt ifrån en tårgasattack i köket när jag mixade de syrade chilifrukterna till en sås. Fortfarande efter en timme, när jag kom tillbaka efter en promenad, stack det i halsen bara av att gå in i köket. Och då hade jag diskat undan efter mig.
Knoghall må vara kul, men rolig är den inte.

knoghall2

Chilin när den hade syrats.

knoghall3

Och chilin efter att ha mixats länge med lite lakvatten och en skvätt äppelcidervinäger enligt det här receptet.

Nu ska jag ge bort den här geggan.

Mördarchili

chilipasta

Hälften av chilin jag odlar i år hade jag övervintrat från året före. Fröna hade jag fått en entusiastiskt chiliodlande kamrat och jag anade väl att de skulle bli starka. Men så förtvivlat starka som de blev – och nu talar vi om en namnlös korsning – hade jag inte kunnat föreställa mig. Ändå gav jag mig att göra en chilipasta på dem. Receptet fann jag hos odla.nu (här, närmare bestämt) och till och med matlagningshaverist som jag skulle klara av det. Det gjorde jag, för all del. Men redan när jag mixade samman chilin och vitlöken anade jag att detta inte skulle sluta lyckligt. Det gjorde ont i ögonen, näsan och munnen bara att stå över koppen som jag mixade i. Att inte använda handskar var uteslutet.
När jag var klar och smakade fick jag en angenäm smakupplevelse – i två sekunder. Sedan slog någon mig på käften. Det gjorde så förbannat ont att jag kved högt där i min ensamhet. I ett senare försök använde jag en tredjedels tesked av chilipastan till en två portioner stor tomatsås. Den såsen sved – och alls inte på något gott sätt.
Kontentan är att det är meningslöst att odla denna chili. Men den fick ett namn av bara farten: Knoghall.