Med en högtryckstvätt spolade jag fram berghällen framför entrén till trädgården. Tanken är att jag ska låta de översta delarna synas och att fylla hålorna med stenmjöl. Det ska gå att parkera här.
Det var ett skitgöra.
Jag chansade och jag var medveten om det. Grävaren kunde kunde komma när jag var på semester i Danmark och jag vågade inte krångla eftersom jag redan hade väntat länge nog. Men redan när jag var bortrest blev jag klar över att han hade klantat till det. Jordhögen var för all del bortkörd och samma sak med den packade marken under. Men sedan hade jag han ut ett fett lager gårdsgrus (bilden ovan).
Jag trodde inte att det skulle bli enkelt att ordna det, men ägaren kom idag – mindre än en vecka senare – och grävde bort alltsammans. Det tog honom mindre än en timme, och det mesta av den tiden var väntan på lastbilen.
Och lika snabb var LBC som några timmar senare levererade ett fullt lass av makadam.
Under gårdsgruset låg en gammal griskätte. Den vill jag spara. Supercoolt med en sådan relik från gångna tider. (Lite fel ordning på bilderna egentligen. De här två visar hur jag skottade fram kätten innan grävmaskinisten kom.)
Redan ikväll har jag hunnit börja köra ut makadamen. Så himla gôtt!
😱 typ.
Eller nej, snarare:
😱😱😱😱😱
Detta är entrén till min trädgård, den jag av så många skäl kallar Dårskapens. Den gigantiska jordhögen har jag grävt upp och forslat dit för hand. Den innehåller fin jord med glaskross i. Den innehåller igenslammat grus. Den innehåller lera. Under den ligger ett tjockt lager jordblandad makadam.
En veritabel mardröm, som var och en som har arbetat med en spade förstår.
Nu har jag hur som helst fått en offert på att gräva upp och forsla bort allt detta elände. Det är inte gratis. Verkligen inte. Men jag är desperat. Nu väntar jag bara på besked om när grävarsnubben har tid. Håll tummarna för mig. Håll tummarna hårt för att han hinner hit före sommaren.