Skavsår delux

 

Vid en energitopp började jag rensa bort gräset mellan häckmuren och gatans asfalt med hjälp av min planteringsspade. Ett skavsår som detta har jag aldrig förr haft på händerna. 

Dårad av växthus

I går var jag på trädgårdsspaning på Värmlandsnäs (det var Lands Öppna trädgårdar-dag) och fastnade för ett växthus. Det var av allt att döma ett hemmabygge, men ett avancerat sådant. Det är väl i runda slängar just ett sådant jag vill ha.

Växthus 1

Växthus 2

Växthus 4

Växthus 5

Växthus 6

Växthus 7


 

Givetvis gick jag även flera varv i trädgården som bara den var värd ett besök.

Besökt trädgård 1

Besökt trädgård 2

Besökt trädgård 3

Besökt trädgård 4

Ryggbrytande mersmak


Så mallig blev jag av att ha besegrat de två stubbarna i tomthörnet att jag därefter grävde och spettade upp en stubbe som stod i gräsmattan. Det var som att dra ut en gigantisk tand. Och sedan tog jag den sista stubben.

Stubbarna i Dårskapens trädgård är historia.

Frestelsefallens straff

I fjol köpte jag en Ville de Lyon på Torse Trädgård och jag tror att jag till och med lyckades övertyga mig själv om att det fanns en plats för den. När jag kom hem gjorde det förstås inte det och jag petade ner den vid en av de höga cypresstubbarna i väntan på bättre idéer.

Men att plantera någonting alls intill Summersnow är dumt och nu blommar min Ville de Lyon fint – långt in i djungeln utom synhåll. Jag måste flytta den. Så klart. Jag måste bara komma på vart.

Övervunnet hinder

Borttagna stubbar

För ett eller två år sedan satte jag motorsågen i stubbarna ute vid vägen och de var otäckt färska inuti. Sedan dess har jag tittat snett på dem och stundtals förtvivlat. Idag stod jag där igen, för gud vet vilken gång i ordningen, och glodde på dem och tänkte på hur tusan jag ska få tag på en entreprenör som kan dra upp dem. Sedan tänkte jag på priset och gick och hämtade verktyg.

Och döm av min förvåning när jag insåg att de kanske inte satt så hårt ändå. En timmes hårt (slägga och spett) arbete senare var de uppe. De hade helt klart ruttnat en hel del sedan jag var på dem förra gången.

Detta innebär att hindret för häckens fullbordan är undanröjt. Och jag är en gladare trädgårdsägare.

 

Häck med hinder

Avenbokshäcken utmed trädgårdens norrsida är på plats. Ett stort aber är att längst ut mot vägen finns två stora stubbar. De ser murkna ut men inuti är de fortfarande stenhårda. Jag kan helt enkelt inte plantera häck där. Ännu vet jag inte hur jag ska göra.

Det som började som ett enkelt häckdike formligen exploderade i arbete. Under häcken finns nu ett dräneringsrör som fångar upp det ytvatten som kommer från grannens tomt.

Det leds ner i en tunna där jag har ställt en dränkbar pump som forslar bort vattnet. Konstruktionen har redan gjort marken framför huset betydligt torrare, men det är så klart inte den perfekta lösningen.

Förhoppningen är att jag ska kunna ansluta tunnan till det kommunala dagvattensystemet. Förhoppningen är så klart att kunna dränera framför huset också. Men, förhoppningar, som sagt.

Tomrummet och veligheten

I fjol våras fick jag ett ryck och grävde den stora rabatten som delar trädgården i två delar. Då lämnade jag kvar en rönnspirea försedd med en rotbarriär eftersom den ändå var etablerad och stor i en i övrigt kal trädgård. I våras ångrade jag mig eftersom det är ett monster och dessutom har jag utvecklat en aversion mot rönnspireor. Den fick respass.

Den stora berberisen som stod intill spirean var snedväxt på ett sätt som skulle ta årtionden att få rätsida på så för ett tag sedan kapade jag den jäms med backen för att ge den omstart. Och den startar om.

Så till saken. Nu har jag en massa rabatt och ingen plan. Desto mer velighet har jag dock. Ska jag verkligen ha en så flytande och formlös rabatt mitt i trädgården eller ska jag lägga om den? Ska jag plantera ett träd här eller hålla mig till lägre buskar och perenner?

När det gäller formlösheten har jag funderingar på att låta linjen från häcken fortsätta utmed garagegaveln. Kanske till och med en häck. Å andra sidan är utrymmet utmed garagegaveln ett skuggigt sorgebarn. Jag skulle vilja ha en arbetsbänk med hyllor där men samtidigt är det en plats jag passerar flera gånger om dagen och då vill jag inte gå genom en röra.

Ungefär så vajar mina funderingar fram och tillbaka. Ena stunden den ena – andra stunden det andra. Så plötsligt en dag gör jag bara nåt.

Ska jag vara snäll mot mig själv kan jag säga att min trädgård växer fram organiskt. Ska jag vara ärlig växer den planlöst.