Barriären på plats

20130929-220155.jpg

20130929-220227.jpg

Jag har mina dubier när det kommer till rönnspirea, men det är värt ett försök. Jag vill ha den kvar som ett minne av hur trädgården var när jag köpte huset. Och så tycker jag att den är ganska grann.
Jag passade på att slänga ner en massa sten som jag fick upp när jag grävde landen i våras. Det finns ju ingen skräpplats i trädgården.

En genial idé

Ja, just nu tycker jag att jag har fått det. Men först bakgrunden.
Under sommaren har jag klurat på hur jag ska göra för att skilja av trädgården mot gatan. Den häck jag hade drömt om fick jag lägga ner efter att jag högg i sten, eller snarare i berggrund. Sedan dess har jag tänkt ut lösningar och förkastat dem med enformig rutin. Under vildare stunder har jag till och med tänkt mig en pergola utmed vägen – en pergola formligen dränkt i klättervin eller bokharabinda. Men nej. Det skulle bli för mycket.
Nu lutar jag åt ett staket med smala, faluröda spjälor. Priset blir förmodligen fasansfullt så jag har ännu inte vågat mig på att räkna.
Men ett sådant staket är inte det insynsskydd jag längtar efter och därför dök tanken på en häck längre in i trädgården upp. Jag började spekulera. Först målade jag för mitt inre upp en avenbokshäck. Efter några dagars drömmande (för jag är verkligen förtjust i avenbokshäckar) fick jag inse att den skulle vara för stram för en placering mitt i trädgården. En kamrat föreslog en friväxande häck, men idén ville inte riktigt gro. Den häcken skulle bli för vid och utrymmeskrävande.
Så i helgen, heureka, kom den uppenbarade sanningen till mig. Jag ska ha spaljerade äppel- och päronträd som häck och rumsavdelare. Det är just det jag ska ha.
Förebilden är de spaljerade äppelträd jag såg i Bergianska trädgården tidigt i våras. Med kraftiga stolpar och vajrar är det enkelt att skapa det stöd träden behöver och sedan är det bara att vänta, binda upp och klippa.
Försedd med ett presentkort som jag fick för en tid sedan gjorde jag en snabb räd till en av handelsträdgårdarna och kom hem med en read Signe Tillisch. Den står på en A2-rot, så jag lär få klippa. Men å andra sidan kommer den hyggligt snabbt fylla sitt utrymme.
Tre träd till behöver jag, men eftersom jag inte fann något sort som jag vill ha på rean avvaktar jag med dem.
Och ja, jag återkommer med bilder på platsen och placeringen.

Spireans öde

spirea1

I helgen var det dags att sätta stopp för rönnspireans framfart. Beslutet var taget och gick i korthet ut på att båda skulle klippas ner, men bara den närmast berberisen skulle få fortsätta leva.
Det här är förebilden. Cykeln ställde jag framför buskaget är att visa hur stort det där ogräset verkligen är. Kanske var det inte den smartaste idén.

spirea2

Det krävdes inga tunga verktyg. Bara tålamod och envetenhet.

spirea3

Envetenhet, som sagt.

spirea4

Och mer envetenhet.

spirea5

Ändå, den tunga delen var inte att klippa och såga bort buskarna.

spirea6

Den tunga delen var att gräva upp rötterna.

spirea65

Och de var många. Och långa.

spirea7

Den ena busken grävde jag bort, men den andra försöker jag spara. Men att lämna den obevakad är inte att tänka på. Då dödar den snart allt annat. Nej, jag ska sätta en rotbarriär runt plantan. När jag promenerade och lyssnade ikapp Odla med P1 fick jag tipset att använda takpapp. Så får det bli.